Det berättas att John Wesley vid ett tillfälle höll en predikan, där han lade fram tre regler för hur en kristen ska sköta sin ekonomi.
”Ni ska arbeta så mycket ni kan!” sade han som sin första tes.
”Ja, amen!”, ropade en man i församlingen.
”Ni ska spara så mycket ni kan!”
” Amen, halleluja!” kom det från församlingsbon.
”Och ni ska ge så mycket ni kan!”
”Men nu förstörde han ju alltihop!” muttrade mannen i bänken besviket…
En av mina vänner insåg strax efter att han kommit till tro att det faktiskt var Guds vilja att han skulle dela med sig av sina pengar till dem som hade det sämre ställt. Han hittade också principen om att ge 10% av inkomsterna till ”allt gott verk”.
Han tyckte dock att detta kändes litet mycket, så han klagade litet grann åt vår Herre över det här.
Den tanke han fick till svar lät så här: ”Innan jag frälste dig, både rökte du och söp, och på det gjorde du av med betydligt mer än 10% av lönen. Dessutom mådde du dåligt av det! Nu ska du bara tacka mig, för tionde åt mig är mindre än din förre herre tog, och dessutom mår du bättre nu!”
Vi har ansvar för de materiella tillgångar Gud har gett oss.
Har vi mer än vi behöver, då är det meningen att en utjämning ska ske, så att de som lider brist får hjälp!
Då kommer förstås genast frågan när man egentligen kan sägas ha vad man behöver.
Bibeln har ett rätt omskakande svar på den frågan: ”Om vi har mat och kläder ska det räcka för oss!”
På våra breddgrader kan det ju vara bra med tak över huvudet också, förstås…
Poängen är att de allra flesta av oss egentligen lever i överflöd.
Vi omger oss med en pryl-lyx som inte ens kungar kunde drömma om för hundra år sedan.
Vi har således alla möjligheter att dela med oss, om vi är villiga att ta ner vår egen konsumtion och levnadsstandard ett par pinnhål!
Gör vi det, då är konsekvensen att det faktiskt börjar synas att de kristna älskar varandra – och också andra människor, och det är det mest effektiva vittnesbörd som finns!
Vill vi inte göra det, då drar vi oss undan vårt förvaltaransvar.
Om vi drar oss undan har också det konsekvenser.
Dessa beskrivs t ex i Matt 25:31-46 och i Luk 16:19-31
Någon har någon gång sagt, att en kristen då och då behöver ställa sig frågan om det är han, som äger sina pengar eller om det är pengarna, som äger honom. I det senare fallet har man blivit en avgudadyrkare!
I verkligheten går det ännu ett steg längre. Om jag är köpt och betalning är given, då är jag inte längre min egen, och då äger jag heller inget!
Då är det en annan som äger både mig och det jag har, och det jag har, det har jag fått för att förvalta det på ett sätt, som stämmer med den verklige ägarens intentioner!
Är Jesus Herre i mitt liv så är Han också Herre över min plånbok.
Får han inte vara det, hur kan jag då kalla honom Herre utan att hyckla?