En gång för länge sedan fanns det ingen Replotbro.
Då fanns där en färja i stället – ett eländans flytetyg, som hade en märklig förmåga att alltid befinna sig på andra sidan, när man än kom ner till färjfästet!
En kväll i sena mars för sisådär en trettio år sedan, när jag kom jäktande ner till färjan, redan försenad på väg till bibelstudium i Björköby, var färjan dock inte på andra sidan.
Den hade i stället just lagt ut, på väg mot andra sidan!
Det är såna gånger man skulle svära, om man inte vore kristen och predikant.
Är man kristen och predikant har man bara lust att svära…
Nå, när färjan äntligen kom sniglande tillbaka, hade jag redan hunnit beräkna tider och kilometrar, och kommit fram till att eftersom jag var första bil på färjan, skulle jag också vara första bil av färjan, och hade alltså fortfarande chans att nätt och jämt hinna i tid.
När jag satt där i pole position, och färjan närmade sig land, startade ynglingen bredvid sin gamla Volvo och började varva motorn. Helt klart var han inställd på att det var han, som skulle först av färjan!
Solen stod just i grantopparna, och lyste rakt i ögonen på mig, och fast jag fällde ner solskyddet, var vindrutan så repad och dålig att jag knappt såg något. Men det röda trafikljuset såg jag, det som slocknar när man får börja köra av färjan! Så jag satt med ettan i och foten på kopplingen, beredd att rivstarta och försvara min rättmätiga plats i täten av färjkön!
Så slocknade rödljuset och jag rev iväg. Hann nätt och jämt få i tvåan, sen kom en ryslig krasch, och plötsligt hade jag vindrutan i knät! Rödljuset hade nämligen slocknat innan bommen började lyftas, och jag hade inte sett den, solbländad som jag var.
Jag har aldrig sett så många glada människor komma körande av en färja som den dagen.
Jag har heller aldrig önskat så många glada människor dit pepparn växer som den dagen…
Nå, jag körde ut till Björköby, parkerade bilen så att vindrutan inte skulle synas, och höll mitt bibelstudium. Ingen där märkte något, så jag behövde inget förklara , tack och lov för det, men sedan skulle jag ju hem! Hur skulle jag få det här förklarat för min hustru därhemma utan att framstå som en fullkomlig idiot??
På hemvägen satt jag alltså och snickrade på dårens försvarstal.
Det var naturligtvis den där människan, som jag träffat i Vasa, och som hade pratat och pratat, så att jag aldrig hade kommit loss från honom nån gång, som bar skulden. Annars hade jag ju hunnit med den tidigare färjan, och inget av det här hade hänt!
Och så var det den där spolingen i Volvon, som försökte tränga sig först, och tvingade mig att gasa på extra, det var hans fel!
Hade han haft vett att vänta på sin tur hade ju allt gått bra!
Och sen var det solen, och den dåliga vindrutan, det var naturligtvis solen, som ställt till det! Hade inte vindrutan varit så dålig hade jag ju sett bommen i tid!
För att inte tala om den mentalt retarderade person, som konstruerat färjautomatiken så, att rödljuset slocknade innan bommen var lyft!
Om nån bar skulden för det inträffade var det naturligtvis han!!
Då tog den retsamma lilla inre rösten till orda: ”Och vad håller du på med egentligen? Sanningen är att du körde, fast du inget såg. Om man inget ser, då ska man inte köra. Något mer finns inte att säga om det här!”
Inte kan jag påstå att jag omedelbart kände någon större glädje över detta nåderika tilltal, men det ledde i varje fall till ett skrotat försvarstal, och i förlängningen till en hel del tankar!
Ett av de vanligaste redskap vi tar till, när det egna ansiktet ska räddas, det är lögnen.
Vi urskuldar oss.
Vi skyller från oss.
Vi vitmålar oss.
Vi vinklar till våra beskrivningar, så att de omständigheter som talar för oss förstärks, och det som talar mot oss bagatelliseras.
Är vi i konflikt med någon, då är det motståndaren, som blir prydd med horn och bockfot.
Själv är man den stackars oskyldigt lidande.
Till och med sedan man har insett att man har fel, kan det vara otroligt svårt att erkänna det!
Det erkännandet innebär nämligen en förlust av styrka och position!
Då kan man ju fråga för vem det är så viktigt, detta med att inte tappa ansiktet i något avseende.
Är det den nya skapelsen i Kristus, som är så noga med den egna äran?
Eller är det gamle Adam, som är ute och letar fikonlöv?
Sanningen ska göra oss fria. Inte mot sanningen, endast för den, förmår vi något!
Sanningen är ett sånt välsignat redskap i Herrens hand, vad det gäller att plocka av oss falsk styrka! Och då är det inte enbart fråga om sanning som läromässigt begrepp, utan också om sanning i motsats till synd och lögn!
”Sådant ska ert tal vara, att ja är ja och nej är nej. Vad därutöver är, det är av den onde! ”