”Ni är ju kallade till frihet!”
Lärjungen kallas till vila, lärjungen kallas till gemenskap. Den tredje grundläggande kallelsen är kallelsen till frihet, som uttalas i Galaterbrevets femte kapitel.
”Till frihet har Kristus frigjort er, stå fasta, och låt ingen lägga slavoket på er igen!” skriver aposteln också i samma kapitel.
Kallelsen till frihet hänger förstås nära ihop med de två andra kallelserna. Vilan innebär befrielse från hårt arbete och tunga bördor för att vara Gud till lags – det som just Galaterbrevet har så mycket att säga om – gemenskapen ger befrielse från ensamhet och övergivenhet!
”Frihet” är ett litet knepigt ord, eftersom människan lätt lägger en egen innebörd i det. Vi tänker i termer av självständighet, oberoende, att inte vara underställd någon, när vi talar om frihet.
Den frihet Jesus kallar till är inte riktigt sådan. Där befrias vi från ett liv och en herre som inneburit ett slags slaveri, till ett liv där vi får ta på oss ett milt ok och en lätt börda i stället. Den gemenskap vi inbjuds till innebär naturligtvis inte en existens i ett slags oberoendets vakuum, den innebär samhörighet och beroende av Gud och av varandra!
Bob Dylan hade sett verkligheten, när han sjöng ”You`ve got to serve somebody”. Människan är skapad till att tjäna Gud, inte till att vara sin egen herre. Vi befrias inte bara från något, utan också till något! Den kristna friheten är frihet att bli det vi är tänkta att vara!
Det är på det här sättet som Jesus gör oss till människofiskare: Genom att kalla oss in i ett liv, där det goda vi gör inte längre sker av tvång, utan av fri vilja, som det står i brevet till Filemon!
Det här är ett liv där vi har frid med Gud och med oss själva – vilket är förutsättningen för att kunna älska Gud över allt och sin nästa som sig själv!
Alla de här tre kallelserna har det gemensamt, att de är korsmärkta. Det finns något inom oss, som spjärnar emot, något som Skriften något drastiskt säger att måste korsfästas, för att vi ska kunna förbli i den frihet, som Jesus har friköpt oss till.
”Sanningen ska göra er fria”, säger Jesus. ”Om ni förblir i mitt Ord är ni i sanning mina lärjungar, ni ska då förstå sanningen, och sanningen ska göra er fria!”
Och att ta till sig sanningen, att avstå från de tankar och föreställningar och handlingsmönster, som bygger på något annat än Guds sanning, det är ingen smärtfri process – inte för mig, i alla fall.
Det tycks vara så, att allt, som kommer oss till del genom Kristi kors, på det här sättet är märkt av korset. Det som är ljus och liv och glädje för den nya skapelsen i Kristus, det är inte fullt lika tilltalande för gamle Adam!
Därför säger också Jesus rent ut, att den som ska följa Honom – in i friheten, gemenskapen och vilan – får vara beredd att ta sitt kors på sig.
Men det är det värt! Här är skatten i åkern, den dyrbara pärlan, det som är värt offret av allt, som vi förr har tyckt vara en vinning, något vi tyckte vara värt att hålla fast vid och kämpa för!
Den här sortens frihet är verkligen det bästa ting, som sökas kan all världen kring!
”Frälsning” betyder för övrigt att bli räddad, men det betyder också att bli gjord fri!
Själva ordet ”frälsning” kommer från gammalsvenskans ”frihalsa”, som betydde att en frigiven träl blev av med sitt halsjärn… det var det ord, som de dåtida kristna missionärerna fann passa bäst till att beskriva det, som Jesus vill göra med oss människor!
Frihalsningen var inte någon odelat angenäm process – det kunde bli både brännsår och klämskador när järnet skulle bort! Men när det väl var borta, då var trälen fri!