Det här med välsignelse av homoförhållanden…

En fråga, som kommer upp då och då, är det här med välsignelse av homosexuella parförhållanden, och vigsel av homosexuella par. Senast i dag på morgonen fanns den här frågeställningen i min e-postlåda.

Den här gången i form av frågan ”Men ska vi inte som kristna vara för människan?”

 

 

Ja, den här typen av diskussioner om vad den kristna församlingen ska välsigna eller inte välsigna  har ju förts i långa tider redan.
I min mening går allt tillbaka på frågan om vems församling vi egentligen talar om.

Detta emedan det naturligtvis blir så, att den, vars församling det är, också är den som sätter agendan.

 

I folkkyrkan talar vi om folkets kyrka, vilket då innebär att vi kan glömma det här med Guds församling.
Där i ”Folkets hus” ska nuförtiden alla utom Gud få som de vill.

(Därmed inte sagt, att det inte skulle finnas goda kristna där, och också goda lokala kristna gemenskaper, jag avser den linje som följs och de vägval som görs inom kyrkan i stort)

Vägvalen där utformas enligt majoritetens önskan, i demokratisk ordning.

Eftersom majoritetens värderingar är mer formade av humanismen än av kristendomen blir det som det blir.

Kanske jag också ska definiera vad jag menar med humanism: jag avser den filosofiska riktning som placerar människan där teologin placerar Gud.

 

I frikyrkorna har man hittills åtminstone i någon usträckning försökt följa den linjen, att i Guds församling måste det vara Gud som avgör vad som är rätt och fel. Tyvärr börjar vi allt tydligare se influenserna från humanismens tolerans för allt och alla (utom för kristna som vill hålla fast vid Guds ord, då) också i de leden.

Jag framställer nu min tanke om det här i form av frågor.

1. Kan vi anse det bevisat att Gud älskar alla människor? Svar ja, Golgata bevisar detta.

2. Kan vi anse det bevisat att Gud inte älskar allt det vi människor gör? Svar ja, Golgata bevisar detta.

3.Kan vi veta något om vad det är för synd som Gud hatar så, att Golgata var nödvändigt för vår frälsning? Svar ja, ”Vi ville alla vandra vår egen väg”.

4. Vad innebär detta att gå sin egen väg i praktiken? Svar: att strunta i vad Gud säger, och göra som man själv vill eller känner för.

5. Hur kan vi veta vad Gud säger? Svar: Jesus ger sitt fulla godkännande till Skriften, Jesus säger ”Håll buden”, Jesus säger att den som håller Hans ord också ska hålla apostlarnas ord.

6. Gör Gud några undantag för människor som pga av arv eller miljö har en svårare kamp mot någon speciell frestelse än genomsnittet? Säger han att de som har det extra jobbigt får undantagstillstånd att synda? Svar: Nej, aldrig.

Tillämpa sedan detta på utlevd homosexualitet.
Ellr på utlevd utomäktenskaplig heterosexualitet
Eller på utlevd girighet.
Eller på utlevd maktlystnad.
Eller på utlevd skvallersjuka
Eller på vilken synd som helst, som en människa kan tänkas vara frestad att vilja leva ut.

Man kämpar, man kanske faller, men så länge det är klart besked i förkunnelse och undervisning om att detta är synd, detta behöver du söka förlåtelse för och upprättelse från, så länge kan man stiga upp igen och renad i Jesu blod fortsätta kämpa!

Det finns ingen synd, utom synd mot den helige Ande, som man inte kan få förlåtelse för sjutti gånger sju gånger och hundra gånger mer än så, så länge man fortsätter att ge Gud rätt och bekänna sin synd som synd! En kristen är ingen felfri människa, en kristen är en som erkänner sitt behov av en Frälsare, ger Honom rätt i vad han säger, och lever i hans förlåtelse!

Men när förkunnelsen börjar säga om sådant, som Herren har förklarat vara mot hans vilja, att ”detta är egentligen ingen synd alls, du kan strunta i vad som står i Bibeln, kom hit, så ska vi välsigna din synd, och sen fortsätter du bara i den”, då utestänger man därmed människan från Guds nåd, i och med att man ju lär henne att förkasta den!

Om detta är att vara ”för människan”, då är jag en böckling.

Jesus är för människan, den onde är mot.
Det var den onde som från början lärde männniskan att strunta i vad Gud säger och istället göra vad hon själv för tillfället känner för. Detta är att vara mot människan. Av det kom sedan allt ont och allt elände in i den här världen.
Jesus kom för att rädda oss från följderna av detta, och för att på nytt upprätta trons lydnad, det liv där man väljer Guds väg i stället för sin egen. Detta är att vara för människan.

Så, vi får som kristna och som förkunnare välja, vems släde vi låter oss spännas för.
Var och en, som uppmuntrar och uppmanar andra att gå sin egen väg och strunta i vad Gud har sagt, är med i det den ondes förstörelseverk, som ju började med ”Skulle då Gud ha sagt”.
Var och en, som i den kristna församlingen försvarar andras ”rätt” att i det ena eller andra avseendet bryta mot Guds Ord och vilja, gör sig samtidigt också delaktig i den synd det gäller.

Det här är inte fråga om en smaksak, eller några subjektiva moraluppfattningar.
Det gäller vårt liv!
Ibland undrar jag, om vi nutidskristna i Finland alls har någon aning om vem vi har att göra med?
Att Gud är en helig Gud? En förtärande eld mot all orättfärdighet?
Finns det överhuvudtaget någon vilja att ”stå emot synden ända till blods” längre?
Eller är det bara Laodiceas jämgrå ljumhet för hela slanten?

 

…………………………..

När jag säger, att det står i Bibeln att homosexuella handlingar är synd, och att man som kristen inte kan välsigna sexuella relationer mellan personer av samma kön, blir jag ibland betraktad som ”homofob” – alltså en som hyser en irrationell och sjuklig skräck och avsky för homosexuella människor.

Vilket jag nu inte kan säga att jag känner igen mig i.

 

Varför skulle jag ha någon skräck och avsky för människor som av en eller annan orsak känner dragning till det egna könet? Homosexuell orientering är inte någon synd, lika litet som det är någon synd att uppleva heterosexuell dragning innan man är gift. Det är den praktiserade homosexualiteten som Bibeln, Guds Ord, entydigt förklarar vara i strid med Guds vilja, på samma sätt som Han förklarar heterosexuellt samliv utanför äktenskapet vara synd!

 

Jag är personligt bekant med kristna syskon med homosexuell läggning, som har valt att leva i celibat. De är all heder värda! En motiverade sitt beslut med att hänvisa till Jesu ord om att det finns de, som från födseln är odugliga till äktenskap, andra har åter av människor gjorts odugliga till det.

Genom det ordet hade han förstått, att inget hindrade honom från att vara kristen, ett Guds barn, eller från att jobba i församling, om han skulle känna sig kallad till det! Det var ”bara” äktenskap som var uteslutet för hans del, för en kvinna kunde han inte tänka sig att leva med.

 

Jag har för mig att detta är en inställning som de allra flesta konservativa kristna kan säga ja och amen till, men vi borde kanske säga ut det litet tydligare. Annars blir vi lätt anklagade för att lida av någon slags allmän avsky för människor med homosexuell läggning, och så är ju inte fallet!

Taggar: , ,
Publicerad i Undervisning