Typfallet ser ut så här: En människa får en kallelse, ett uppdrag, från Gud, och det uppdraget innebär att han eller hon kommer att få ändra sina planer för livet, avstå från fördelar, bekvämlighet, hög lön, och välja en tillvaro, som inte ser speciellt glamorös ut.
Uppdraget i sig kanske innebär hög sannolikhet för att drabbas av jobbigheter, hamna i konflikter, bli allmänt missförstådd, och så vidare.
Så berättar då människan för andra om vad hon går och funderar på, och också med viss bävan skulle vara beredd att gå in i. Och då händer det.
Ens vänner vill ju ens bästa, så de börjar avråda en, och peka på lättare vägar, där man ju också kan tjäna Herren, och måla upp vilka svårigheter man kommer att hamna i, om man ger sig i kast med uppdraget!
Alltså helt i samma stil som när Petrus, full av välvilja, i Matt 16 säger till Jesus ”Bevare dig Gud, Herre, inte ska du ge dig in på det där!”, när Jesus börjar tala om vad som ska hända i Jerusalem…
Frågan vi ska ställa är inte huruvida detta, som någon känner sig kallad till, kommer att vara en lätt och bekväm och angenäm och mänskligt sett förståndig och välvald väg!
Vi ska fråga: ”Är detta vad Herren kallar denna människa till?”
Han leder oss minsann inte alltid på lätta vägar!
Börjar vi tänka och svara enbart utifrån vad vi själva tycker skulle vara bäst, då kommer vi att tänka människotankar och ge människosvar.
Precis som Petrus gjorde.
Jag har naturligtvis också råkat ut för detta själv ett antal gånger.
Hade jag lyssnat på alla välmenande råd och avrådanden jag fått, skulle jag t ex aldrig ha kommit mig iväg till någon bibelskola. (”Inte kan man bara sticka iväg från ett bra jobb sådär, och bostadsskulder har ni ju också, vad ska det där tjäna till, kan du inte läsa Bibeln hemma?”)
Jag skulle aldrig ha börjat predika. (”Det där duger du inte till, det där ska du lämna åt prästerna, som har utbildning för det, du gör dig bara löjlig om du ställer dig upp för att tala i kristna möten!”)
Jag skulle aldrig ha börjat jobba för Inremissionen i tiden. (”Du är väl medveten om strukturerna i den där föreningen, de kommer nog inte att klara av att betala lön åt dig i längden!”)
Jag skulle ha börjat studera teologi och blivit präst för tjugofem år sedan, det var nämligen många, som ivrigt rådde mig till att satsa på det i stället för att fortsätta det osäkra kringflackandet som resepredikant. (”Och om du vore präst skulle du inte bara ha ett säkert jobb, dessutom skulle alla lyssna på dig på ett helt annat sätt, du skulle ju få kyrkans auktoritet bakom dig!”)
Jag skulle också ha gått in för att vara politiskt korrekt, och bugat mig för alla nya påhitt och påbud vartefter de har kommit. (”Om du fortsätter att offentligt kritisera kyrkans beslut och biskoparnas uttalanden, kommer du småningom inte att få några predikokallelser längre!”)
Ja, listan kunde göras lång…
Det här är en mördande välvilja. Den kan på nolltid snärja in och kväva en människas beredskap att gensvara på Guds kallelse, om den bara får chansen. Den hakar tag i vår mänskliga lust att ta det säkra före det osäkra, och den får oss att stirra oss blinda på hur omöjligt omöjligt det naturligtvis är att gå på vattnet!
Den tar ifrån oss efterföljelsens frihet, och gör oss till välanpassade kuggar i det religiösa maskineriet.
Därför ska vi akta oss för den!
Därför ska vi inte utsätta varandra för den.
Nu menar jag förstås inte att vi ska ägna oss åt eller heja på vilka galenskaper som helst!
Det är själva frågan vi ställer, då när vi ska ställning till egna eller andras kallelse att ta ett steg av något slag i tro, som jag är ute efter!
Alltså frågan som skulle vara: ”Är detta vad Gud vill?”, men som så ofta blir ett ”Är detta det lämpligaste och förnuftigaste att göra?”
Det finns också många exempel på saker, som människor ”upplevt sig ha fått visshet från Gud om”, som sedan har visat sig vara produkter av deras egen ambitions- eller pliktinspirerade fantasi.
När man själv upplever en kallelse som så att säga går utöver det vanliga, är det därför alltid skäl att lyssna till råd från sådana människor, som själva har en erfarenhet av att ”gå på vattnet”, som själva inte alltid har valt den försiktiga vägen!
Sådana vill sannolikt hjälpa en att finna och gå Guds väg, inte den lätta vägen!
Det är svårt att själv pröva vad man upplever eller får ingivelser om, och brödragemenskapen är till för att vi ska få hjälp att pröva sådana saker.
I allt det jag nämnde här ovan, som jag har blivit avrådd från av en del människor, har jag också blivit uppmuntrad av andra, och ofta har det varit sådana som sätter Guds vilja och Guds ära främst, som har uppmuntrat – men ifråga om en del andra saker har de avrått och varnat!
Och när sådana människor avråder och varnar, då får man lov att tänka en gång till!
Deras råd ger liv och hjälper en att hållas på vägen, de är ingen mördande välvilja!