”Vad är orsaken till alla skilsmässorna?” var det någon som frågade.
”Ja, på den frågan finns bara ett svar: Alla äktenskapen, så klart!” svarade någon lustigkurre.
Den rikssvenske kåsören Cello har ett svar som kommer aningen närmare verkligheten: ”Många äkta makar, som har lovat att älska varandra i nöd och lust, älskar i verkligheten varandra bara i nödfall och när de har lust”.
Sedan fortsätter han så här: ”Orsakerna till olyckliga äktenskap tycks vara så många, att det av allt att döma borde vara mindre tidsödande att ta reda på orsakerna till lyckliga äktenskap! Det där om hur man inte ska bära sig åt, det får båda parter automatiskt reda på genom den högljudda ömsesidiga upplysningskampanj, som börjar samtidigt med bosättningen!
Under första året är det ofta mannen som pratar och hustrun som lyssnar, men redan under det andra året är det hustrun som pratar och mannen som lyssnar. Det tredje året pratar de båda medan grannarna lyssnar, varefter det är grannarna som pratar och kvarteret som lyssnar…”
Han var ordkonstnär, den gode Cello. Dessutom hittade han poänger också i sin ordkonst! Det var det där om att ta reda på orsakerna till lyckliga äktenskap – och till goda relationer överhuvudtaget. Vad grundar man en god relation på?
Cello konstaterar inledningsvis att äkta makar lovat varandra något.
Har man det, då har man också ansvar för att hålla det man lovat! Inte bara i nödfall och om man råkar ha lust, utan hela tiden!
Konsekvensen av löftesbrott är att relationen – alla relationer – försvåras och i längden förstörs.
Vi behöver kunna lita på de människor vi lever nära.
Vi behöver kunna ha förtroende för varandra.
Vi behöver veta att den andre/andra håller vad som lovats!
En av de vanligare orsakerna till strul i relationer är just detta, att man har svikit varandra och blivit besvikna på varandra, att det som lovats inte har hållits, att man har sagt ja, ja, visst, visst, men sedan inte stått för det! Därför behöver vi medvetet gå in för att vara människor, som andra kan lita på, inte minst den egna makan och de egna barnen!
Det är ingen lättvindig sak, inget att ta lätt på, om man lovar något. Hur man sedan förhåller sig till det givna löftet avgör nämligen om förtroendet mellan en själv och ens medmänniskor ska fördjupas eller förflyktigas!
Det fanns en tid, när ett handslag räckte för en affärsöverenskommelse, när det var en hederssak att stå för sitt ord… om det så bara gäller ett löfte om att åka och fiska med ungarna…
Den är inte förbi, inte för den, som lever efter den principen, även om den verkar vara förbi i samhället i stort. Man får säga som Ralf Norrman sade på sin tid, när det var fråga om hur finlandssvenskarna minskar: ”Personligen har jag inte minskat!”
Just det. Själv behöver man ju inte ”följa efter hopen i vad ont är”!
En kristen man satt på flyget på väg hem från en affärsresa. En ung dam hade platsen bredvid honom, och hon började lägga an på honom.
Under deras samtal sade han bland annat så här:
”Jag reser en hel del, och är ibland hemifrån långa tider och känner mig ensam. Ofta har jag mött frestelsen att vara otrogen mot min fru.
Men jag har kommit till slutsatsen att det inte skulle vara värt vad det kostar! Visst skulle jag kunna bedra henne, men då skulle jag rasera grunden för vårt förhållande, för det bygger på ömsesidigt förtroende. Hon litar på mig, och jag litar på henne.
Jag är gammal nog att ha lärt mig att det meningsfulla i livet ligger i att ta vara på relationer. Därför tänker jag inte spoliera den bästa relation jag har!”
Det finns ett uttryck, som jag har kommit att avsky. Det är när människor talar om att de ”känner för” det ena eller det andra.
Om man ”känner för” något tycks det nuförtiden räcka som anledning att göra i princip vad som helst!
Så blir det också ofta så fel som det blir, när det är stundens känsla som styr ens handlande.
Det är nämligen viljan, inte känslan, som ska styra!
Vi behöver lära oss att skilja på de två sakerna, så att vi, när så behövs, kan sätta en beständig vilja mot den tillfälliga känslan, på samma sätt som mannen i exemplet här ovan gjorde!
”I nöd och lust”.
Det kommer väl nödtider, ebbtider, i varje äktenskapsrelation.
Tider då det kan kännas som lättaste utvägen att dra vidare och söka efter grönare ängar.
Tillfällen då det skulle vara bekvämast att strunta i vad man lovade.
Då man möter frestelser till den slags kortsynthet, som sätter stundens tillfredsställelse eller vinning framom allt annat.
Då är det dags att ta ”jag känner för det här nu” i nackskinnet, och slänga ut det ur sin tankevärld, ta ansvar för sitt löfte och den man gav det till, och att påminna sig om att varje brutet löfte, stort eller litet, har konsekvenser, långtgående konsekvenser, för relationen till den, som jag ”kände för” att svika!