Första Mosebok i B2000

{jcomments on}Här är nu några påpekanden av översättningsmissar och vad som faktiskt förefaller vara avsiktliga felöversättningar som finns i Bibel 2000-versionen av första Mosebok. ”Bibelkommissionen”, det team som ansvarat för översättningen av Bibel 2000, förkortas i allmänhet med ”BK” i texten. New King James förkortas KJ, New International Version NIV. Folkbibeln FB, finska kyrkobibeln från 1938 kallas F1938, och 1917 står för 1917 års översättning, den som fram till hösten 2000 var officiell i kyrkan i Svenskfinland.

 

 

1:2

Här har BK översatt ”en gudsvind svepte fram”
”Ruach Elohim” bör översättas, och översätts också av andra bibelforskare med ”Guds Ande”. ”Rachaf” betyder inte svepa fram, det betyder just sväva. Och det vet nog BK också, i 5 Mos 32:11 är ordet korrekt översatt! Så då är frågan varför de skriver ”svepte fram” här? Är det möjligen så, att man försöker åstadkomma en koppling till vissa i orientaliska religioner förekommande skapelsemyter, och reducera Bibelns skapelseberättelse till att bara vara en myt bland andra?
I det syftet är den ”svepande gudsvinden” mycket mer användbar än Guds Ande som svävar! Till råga på allt står ”gudsvind” i obestämd form, därmed antydande att det här bara var en vind bland många andra tänkbara.
Visst finns det berättelser t ex i babylonisk mytologi som påminner om den bibliska urhistorien, men när man jämför dem litet noggrannare med Bibeln syns det mer än tydligt att det är Bibelns version som är originalet och att de andra är lånegods från den ursprungliga berättelsen. Vi kan ta berättelsen om syndafloden, som återfinns också i det babyloniska Gilgamesheposet, som exempel. I Gilgamesh beskrivs arken vara byggd som en kub, och skulle därmed ha varit fullständigt oduglig som fartyg. Den skulle ha kantrat oupphörligen i storm och hög sjö. Den bibliska arken, däremot, har exakt de proportioner ett fartyg ska ha för att vara sjödugligt!

2:4

Varför sätter man en mellanrubrik mitt i en vers?? Jo, man försöker skapa stöd för bibelkritikens fantasier om två olika skapelseberättelser, som delvis skulle motsäga varandra. Den korrekta översättningen av versen är ”Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när Herren Gud hade gjort himmel och jord”. Det är inte någon ny berättelse som börjar! Att som BK bara skriva ”detta är berättelsen om” är att medvetet fuska bort betydelsen av ”toledoth”. En toledoth är nämligen inte en berättelse vilken som helst. Huvudbetydelsen är ”ättföljd”, och att det ordet används indikerar att här berättas om en ordningsföljd, en fortsatt berättelse! (Uppgifterna tagna från Seth Erlandsson)

2:19

Som BK översätter ser det ju ut som om djuren här skulle skapas efter mannen, tvärtemot vad som sägs i första kapitlet. Men det är bara översättningstrolleri. Satskonstruktionen är densamma som i 2:2, och där översätter BK helt korrekt ”hade fullbordat/vilade”.
Den korrekta översättningen här ska alltså vara ”Herren Gud hade format alla markens djur av jord och förde fram dem till mannen…” Men översätter man så får man ju inte det att se ut som om Bibeln skulle säga mot sig själv! (Uppgifterna tagna från Seth Erlandsson)

2:24

B2000: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor…”
Det här är en Guds befallning i originalversionen!
I 1917 och F1938 står det: ”En man ska lämna sin far o mor…/sentähden mies luopokoon…”
BK reducerar det hela till ett lamt konstaterande som i många fall i praktiken inte ens är sant. Alltför många äkta män har svårt att frigöra sig från mamma och hålla sig till hustrun! Budet är tänkt att ge mammasgossarna råg i ryggen att krypa ut från dominanta mödrars kjolar, och verkligen hålla sig till sina hustrur! I B2000-versionen finns ingen befallning överhuvudtaget! Om Gud ger en befallning är det ingen liten eller lindrig sak att gömma undan den på det här viset! Dessutom har BK helt enkelt lämnat bort ”kött” i slutet på versen, och skriver bara att de ska bli ”ett”. Bedrövligt.

3:5

Mina andra biblar har översatt det här stället ”..kommer ni att bli som Gud”.
Och så ska det också vara. Varför har då BK valt att använda pluralform – ”gudar”? Lite osar det här som ett försök att antyda att Moseböckernas författare nog egentligen hörde hemma i ett månggudasystem, och en sådan antydan är naturligtvis är bra att ta till när man ska försöka undergräva deras auktoritet som av Gud inspirerad Skrift. Det står visserligen ”Elohim” i grundtexten, och det är en pluralform, men den används ju överallt i Bibeln om Gud: Fader, Son och Ande! Och när jag säger överallt talar jag om ca 180 gånger bara i första Mosebok! Och på alla andra ställen där det står ”elohim” i hebreiskan översätter också BK med ”Gud”.

3:15

Här har vi då den första utsuddade Messiasprofetian, den om kvinnans säd som ska krossa ormens huvud. I BK:s version låter det så här:
”…mellan din avkomma och hennes, de ska trampa på ditt huvud, du ska hugga dem i hälen”.
Och ur den texten kan man inte utläsa mycket annat än att den som trampar på en huggorm på sommarängen sannolikt blir huggen av den. Man har avsiktligt översatt helt fel.
Det ord som BK valt att översätta med ”avkomma”, ”Zera”, har grundbetydelsen ”sperma” eller ”säd”. Texten talar alltså i verkligheten om en omöjlig kombination: ”kvinnans säd”, och förutsäger därmed att en kvinna en gång kommer att bli mor utan medverkan av någon man. Inte heller har BK någon grund för att tala om ”de” och ”dem”. Grundtexten talar om ”han” och ”honom”. BK drar sig alltså inte för rena förfalskningar i sin strävan att bryta länkarna mellan GT och NT.
När man jämför med andra bibelöversättningar ser man att BK också här är ensamma om sin version. Andra översättare har följt grundtexten.

4:7

”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren…” Det är BK:s version.
”If you do well, will you not be accepted?”. Det är vad båda mina engelska biblar säger. Och då blir texten helt plötsligt begriplig. Då får Kain besked om varför hans gåva inte blev mottagen av Herren. Han hade inte gjort vad rätt var inför Gud, inte kommit med rätt attityd med sitt offer.

Och sedan kommer varningen för synden. BK:s synd ”ligger”. Det hebreiska ordet här är ”rabats”, inte ”shakab”, som är det vanliga ordet för ligga.
Rabats kan översättas med ”ligga”, men den vanligare översättningen är ”slå läger, lägra sig”. Och då blir texten mycket starkare. Den beskriver hur synden slår läger vid din dörr, och där den sedan ligger på lur och väntar på tillfälle att kasta sig över dig.
NIV har översatt rabats med ”crouch”, alltså krypa ihop, huka sig.

Sista meningen i versen översätter BK så här: ”Dig skall den åtrå…”.

Det är de ensamma om. Alla andra biblar jag har inom synhåll säger med små variationer, men med presensform: ”Den åtrår dig”.
Och det budskapet är mycket mer aktuellt och akut än BK:s något svävande framtidshot!
Nu, just nu, idag, är synden ute efter dig!

Nu, just nu, idag, behöver du vara på vakt mot den!

Nu, just nu, idag, ska du råda över den!

Varför är jag då så noga med det här? Jo, det här är första stället i Bibeln där syndens natur beskrivs. Här finns fröet till allt som sedan sägs eller framkommer om synden, dess taktik, strategi och natur. Får vi en felaktig bild från början, då kommer förmodligen också vår fortsatta förståelse av de här sakerna att växa åt fel håll.
Om vi inte ser synden som en ond makt med ett eget mörkt liv, full av illvilja och rovlystnad, då inser vi inte heller nödvändigheten av att hålla oss vakna och stå emot den!

4:26

Av någon för mig okänd anledning har BK konsekvent valt att lämna bort ”namn” överallt där det sägs att mänskor åkallar Herrens namn. I stället skriver man bara ”Herren”. Ändå är detta med Guds Namn något väldigt viktigt Bibeln igenom! Exakt vad det innebar för dessa mänskor att de åkallade Herrens namn vet vi inte, men vi vet att det i forntidens Orient fanns många gudar som skulle kallas herre av sina tillbedjare – ”Baal” betyder t ex ”herre”, och längre fram i Bibeln händer det ju upprepade gånger att Guds folk avfaller just till den avguden.
Redan från början hade Herren tydligen, för undvikande av sådana sammanblandningar, lärt människorna att åkalla Honom på ett sätt som skulle klargöra vilken Herre de vände sig till! Och detta var – och är – viktigt! Vi, de nutida kristna, borde veta vad det innebär för oss att få åkalla, inte bara en anonym herre vilken som helst, utan just Herren Jesus Kristus! BK:s version känns flummig och opersonlig, och dessutom stämmer den ju inte med grundtexten.

6:1-4

Här har BK uppfunnit något de kallar för ”gudaväsendena”. Grundtexten talar om ”Guds söner”. Igen förefaller det som om BK skulle vara ute efter att med vad som närmast känns som våld skapa länkar till den orientaliska mytologin.

Uttrycket ”Guds söner” tycks i Bibeln kunna användas i flera olika betydelser, men det handlar alltid om varelser – mänskor eller änglar – som tjänar Gud och är skapade av honom. Det är bara En, som omnämns som Guds enfödde Son, och det är bara denne Ene som sägs vara Gud.
”Gudaväsendena” för tankarna till månggudareligion, och är därför inte bara en misslyckad översättning utan direkt missvisande.

6:8

Att säga att Noa ”vunnit Herrens välvilja” är litet tvivelaktigt. Grundtextens ord är ”chen”, och det betyder nåd. Att finna nåd och att vinna välvilja är inte riktigt samma sak. Det märker man om man försöker säga ”vinna nåd”.
Nåd vinner man inte, den är alltid oförtjänt. Noa, liksom alla gudsmän, hade relation till Gud av nåd. Ingen kommer till Gud genom förtjänst! Det är såna här små glidningar i texten som är så försåtliga i B2000.

9:8

”Ett förbund” översätter BK.

”Mitt förbund”, säger Gud. Åtminstone är de flesta andra av mina översättningar överens om att det är det han säger. Med ett vardagligt exempel: Om någon säger till dig: ”Nu ger jag dig ett hus”, och denne någon är miljardär, då har man en känsla att det inte betyder så mycket för honom. Men om någon säger:”Nu ger jag dig mitt hus”, då blir det hela bra mycket mer personligt och betydelsefullt. Förbund är något viktigt och betydelsefullt för den Gud som är trofast! Att han är villig att ge sitt förbund till oss trolösa förbundsbrytare är inte någon liten sak som ska bortfuskas med att ändra ”mitt” till ”ett” i översättningen!

11:4

Här har vi då berättelsen om Babels torn.

Knappast var byggarna dumma nog att försöka bygga ett torn som skulle nå upp ”till himlen”, som det står i B2000. De visste nog om att det i Kaukasus fanns berg som var mycket högre än något de kunde bygga nere på Eufratslätten. Det ska vara pluralform av himmel här, grundtextens ”shamajim” är också pluralis. Det här har t ex King James observerat och översätter: ”..a tower whose top is in the heavens”. Då blir det också klart vad tornbyggarna egentligen var ute efter, nämligen kontakt med andevärlden! Det de byggde var sannolikt den första zigguraten – ett torn för tillbedjan av himmelens makter, personifierade i himlakropparna, utövande av astrologi o s v.

12:2

BK tycker inte om Abraham. Det blir klart från början. Allt vad Gud säger till Abraham blir förvrängt och förminskat i deras version. Det är nästan så det luktar judefientlighet om det hela.

Här säger nu Gud så här till Abraham:
”I will bless you and make your name great, and you shall be a blessing” (KJ)
”Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse” (FB, 1917)

Men vad får BK det till? Jo, ”Jag ska göra ditt namn så stort att det ska brukas när man välsignar”.
Och det blir något helt annat! Man kunde ta namnet på vem som helst som det gått någotsånär bra för, och säga att man önskade, att det skulle gå lika bra för någon annan som för den personen.
Men det som Gud säger till Abraham är något mycket, mycket större!
”Du ska bli en välsignelse!!”
Guds löften till Abraham, och Guds välsignelse över Abraham är något som genomsyrar frälsningshistorien och styr världshistorien. Vilka makter har intresse av att försöka tumma på och förringa dem? Jag bara frågar…

12:3

Och sedan fortsätter B2000 i samma anda.
Detta är vad Gud i verkligheten lovar Abraham:
”I dig ska alla släkten på jorden bli välsignade” (1917, FB)
”In you all the families on earth shall be blessed” (KJ)
”All peoples on earth will be blessed through you” (NIV)
”Sinussa tulevat siunatuiksi kaikki sukukunnat maan päällä” (F1938)

Och vad har då Bibelkommissionen ställt till med? Läs och häpna:
”Och alla folk på jorden ska önska sig den välsignelse som du har fått”.

Det här är en rent iögonenfallande grov, och dessutom helt avsiktlig felöversättning, och den kommer på en så avgörande viktig punkt att man får lust att riva ut hela sidan när man ser det!
Guds allomfattande löfte om en kommande välsignelse till alla jordens folk genom Abraham har helt enkelt utplånats, suddats bort av de lögnpennor som BK:s skriftlärde skrivit med.
I stället för löftet som Gud gav, har vi nu enligt dem bara fått ett meddelande om att vi andra ska få stå på sidan om och titta på, och önska oss att vi också finge vara med i Abrahams goda gudsförhållande och allmänna välstånd!?

Och varför har då BK gjort så här? Jo, det här är en messiasprofetia. Och sådana ska helst inte finnas i BK:s bibel!

15:2

Sen lämnar BK somliga verser oöversatta, som andra översättarteam inte tycks ha haft några större problem med. Alla andra är överens om att Abraham säger att det är Elieser från Damaskus som ska bli hans arvinge. BK har en parentes med ett streck i.

15:3

BK:s aversion mot Abraham fortsätter.

”Herrens ord kom till honom”, ska det vara.

Genom att profetformeln används vill Skriften understryka att Abraham var en profet, fullt jämförbar med de senare stora profeterna. Varför omskriver man det till något annat?

Jag kan inte förstå annat än att det vi ser i de här glidningarna är ett konsekvent genomfört försök att nedvärdera och förminska Abrahams roll i frälsningshistorien.
I B2000 står det nämligen bara: ”Men Herrens ord till honom löd”.

15.6

Så kommer vi till första stället där det talas om trons rättfärdighet. Vad har det blivit av det i BK:s kvarnar? Så här står det i B2000:
”Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig”.
Och här har vi en till synes liten, men dock betydelsefull glidning. Igen. Vi ska se på de andra översättningarna och jämföra:
”…and He accounted it to him for righteousness.” (KJ)
”…and He credited it to him as righteousness.”(NIV)
”…och han räknade honom det till rättfärdighet.” (FB, 1917)
”…ja Herra luki sen hänelle vanhurskaudeksi.” (F1938)
Och från alla dessa andra framgår det att denna rättfärdighet som den troende får just är något man får, inte något man har! Man blir räknad som något man egentligen i sig själv inte är, därför att något man annars inte hade har räknats till en! Men när BK går och ändrar ”till rättfärdighet”, och i stället skriver ”som rättfärdig” tappar man något av denna ack så viktiga dimension.

17:1

Här tar sig BK ett verkligt storverk för! De avskaffar Gud den Allsmäktige! Och det gör de sedan konsekvent genom hela bibeln. I 1917 års översättning, liksom i Folkbibeln, talas det om den Allsmäktige på ett fyrtiotal ställen. Engelska översättningar använder Almighty, finska kaikkivaltias. Jag har kollat alla dessa fyrtio ställen i Bibel 2000. I GT har man konsekvent ändrat till ”den Väldige”, i NT till
”Allhärskaren”. Ordet ”allsmäktig” har jag överhuvudtaget inte hittat i B2000.

 

Det hebreiska uttrycket är ”shaddai” vilket lär vara litet mer tolkningsbart än grekiskans ”pantokrator”.
Det är väl därför man känt sig motsträvigt tvingade att gå närmare sanningen i översättningen av Nya Testamentet. Men nog verkar det här som ett försök att förvränga och krympa bibelläsarnas gudsbild!

I trosbekännelsen säger vi oss fortfarande tro på Gud Fader, den Allsmäktige. Men hur länge till?

När benämningen på den helige Ande skulle ändras hänvisades det ivrigt till språket i Bibel 2000.

Kanske vi snart får stryka den Allsmäktige ur bekännelsen också, och börja bekänna oss till den Väldige i stället, om nu det ska vara nån konsekvens i vanvettet?

Eller om vi tar och rationaliserar hela processen litet grann kan vi ju ändra det till ”den Väldiga” direkt, det är ju ditåt hela den kyrkliga ”reformen” ändå tydligen syftar…

17:19

Här hittar vi en text där Gud talar till Abraham om Isak, och vad hittar vi väl då?

B2000: ”Med honom ska jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund, jag ska vara hans Gud och hans ättlingars Gud”
1917: ”Med honom ska jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund som skall gälla hans säd efter honom.”
FB: ”Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom”
F1938: ”Minä teen littoni hänen kanssaan iankaikkiseksi liitoksi hänen jälkeläisillensä”
KJ: ”I will establish my covenant with him for an everlasting covenant, and with his descendants after him”

När man läser B2000-texten får man ett intryck av att förbundet som omtalas i första hand gällde Isak, och att det som sägs i det följande är att Gud åtar sig att vara Gud också för Isaks efterkommande, utan att något förbund gällande dem desto mer utlovas.
Bilden i de andra översättningarna är, som synes, en annan!
Här ligger tyngdpunkten på Isaks säd, vad förbundet gäller!
I hebreiskan används för övrigt här samma ord som i 1 Mos 3:15, ”zera”, så 1917 tycks ha den allra texttrognaste översättningen i citaten ovan.

18:3

Abraham säger så här till Gud:
KJ: ”If I have found favour in your sight”
FB: ”om jag har funnit nåd för dina ögon”
Men bibelkommissionen vränger till det så här: ”visa mig den hedern”!

Uppenbarligen är det skillnad på nådesbevisning och hedersbevisning, och av det faktum att Abraham faktiskt inte gör anspråk på heder, utan ber om nåd, framgår något väsentligt om hans attityd till Gud. Detta har nu BK fuskat bort, och får det att se ut som om Abraham skulle vara och säga något helt annat än det han verkligen är och säger!

18:18: Jfr kommentaren till 12:3

19:13

BK menar att det hörts ett ”klagorop” från Sodom.

Både NIV och KJ översätter ”outcry”, vilket betyder högljudd protest.
”For we will destroy this place, because the outcry against them has grown great before the face of the Lord”. (KJ)
Det blir då något helt annat än BK:s ”Herren har hört ett starkt klagorop från folket här”.
Vem har då månne mer rätt?

Klagorop på hebreiska är ”tsevachah”. Och det ordet finns inte i texten här.

Det ord som används här är ”tseakah”, samma ord används f ö också i Jes 5:7, och där har BK översatt det med ”orättvisa”(!) Här torde t ex 1917 ligga nära sanningen när de i Jesajatexten översätter ”tseakah” med ”skriande orättfärdighet”.

Så vad som hade hänt är att det dels hade syndats fruktansvärt mot natur och skapelseordning i Sodom, dels hade man vägrat hjälpa nödställda medmänskor där. (Se Hes 16:49-50).
Småningom hade ett rop av protest över all denna orättfärdighet har vuxit sig så starkt inför Gud att Han beslutat sig för att göra något åt det. Vem som ropar framgår inte klart av texten, men vi vet från Rom 8 att själva skapelsen kan sucka och våndas över syndafallets följder, och de nödställda som blivit bortkörda hade naturligtvis också protesterat och klagat.
Den rätta översättning ska alltså vara den som de engelska biblarna har.

Detta vill inte BK veta av, för då blir det inte lika enkelt vare sig att i toleransens namn predika rätt till kyrkvigsel för homosexuella par, eller att fortsätta att blunda för orättfärdigheten i den livsstil som mitt i sitt överflöd inte tycker sig ha råd att hjälpa den nödställde. Såna saker blir så mycket enklare att hålla på med, om man sopar varningen och förmaningen i Guds Ord under mattan!
Så det får B2000 så lov att göra då, om den ska lyckas leva upp till målsättningen att vara en ”bibelöversättning” som ska passa alla, och svara mot det ”allmänkulturella behovet”!

21:9

Ingalunda blev Sara arg för att Ismael ”lekte” med Isak, som BK påstår. Det var något helt annat han sysslade med!

I hebreiskan används ”tsachak”, ett mångbottnat ord med grundbetydelsen ”le”.

1917 översätter ”leka och skämta”.

KJ har ”scoffing”, vilket betyder att vara hånfull och försmädlig.

NIV har ”mocking” – driva med eller göra narr av.

Finska använder ”ilvehtiä”, och FB översätter ”hånskratta”.
Varför slätar BK över det som Ismael faktiskt gjorde? Det är så man får lust att säga att PLO:s arm är lång. Ända in i Bibel 2000 har man lyckats plantera in sin propaganda om hur de stackars oskyldiga araberna (Ismaels ättlingar) får lida under de förtryckande israelerna…

21:14-16

Suck. Ismael var minst femton år när det här hände. Det kommer man lätt fram till genom att se på hur gammal Abraham var när Ismael föddes, hur gammal han var när Isak föddes, och sedan lägga till minst två år fram till dess Isak avvandes.
Inte står det något i grundtexten om att Abraham lyfte upp honom på Hagars axlar, som B2000 påstår.
KJ :”Abraham took bread and a skin of water, and putting it on her shoulder, he gave it and the boy to Hagar and sent her away”.
Det var alltså matsäcken Hagar fick att bära, inte ynglingen!

Inte ”lade” hon honom heller under busken, grundtextens ord är ”shalak”, som har grundbetydelsen ”kasta”, men som också kan översättas med ”förkasta” eller ”överge”. 1917 har ”kastade hon barnet ifrån sig” vilket ju onekligen också verkar litet sökt med tanke på att det var fråga om en femtonåring! FB kommer närmast med ”övergav hon pojken”.

Så jag frågar igen: Varför försöker BK påskina att det handlar om ett spädbarn, när detta uppenbart är osant? Jag tror att det här kan vara ett medvetet försök att skapa negativa känslor på ett undermedvetet plan mot Abraham, Sara och Isak. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring.

Alla har ju så lätt för att tycka synd om ett litet gulleknyte som ligger och gråter under en buske i öknen…
Kanske man borde skriva en särskild utläggning om den dolda judefientligheten i B2000. Material förefaller ju finnas.

21:33

Igen ett av alla de ställen där mänskor åkallar Herrens namn, men där BK utelämnar ”namn”.

22:14

I den engelska översättartraditionen har Abraham alltid kallat den här platsen ”The Lord will provide”.

FB har också gått på den linjen, och översätter ”Herren förser”.

Den nyansen behöver finnas med när vi talar om den här profetiska handlingen, som Abraham utför på det berg där småningom Jesus ska offras som Guds Lamm för världens synder. Gud är både den som utser offret och som tillhandahåller offret. Han utser, och han förser.

22.18 Se kommentar till 12:3

24:2,9

Alla andra översättningar är överens om att tjänaren lägger sin hand under Abrahams länd/lår. Vad är det här för smörja, som B2000 kommer med?
”Lägg din hand mellan mina lår…” Man kan bara undra vad det är tänkt att läsarna ska få för associationer av den här texten…

25:8

”Förenades med fäderna”. Det är den genomgående översättningen av det här uttrycket i hela B2000. Vad som egentligen står där är att
”han samlades till sin fäder” ,FB / ”he was gathered to his people” KJ.
Det finns något i BK:s formulering som får mig att reagera. Har man en österländskt präglad förförståelse, t ex via buddism, hinduism, New Age, eller något sådant, är det lätt att tolka det här uttrycket i riktning mot uppgående i Nirvana, förenande med ”världssjälen”, eller något annat slags förening med något som innebär att man upphör att finnas till som individ och personlighet. Den risken är inte så stor med den ordagranna texten.

26:4

Se kommentaren till 12.3. Gud upprepar det här löftet många gånger, han riktigt vill pränta in det. Lika envist upprepar BK sin förfalskning.

27:33

Här har BK helt enkelt lämnat sista delen av versen oöversatt, utan att ens ge en antydan om att något är bortlämnat!
De skriver: ”…sedan gav jag honom min välsignelse.”
Sen sätter de punkt.
Men texten fortsätter i verkligheten så här:
”…I have blessed him, and indeed he shall be blessed!” (KJ)
”Välsignad skall han ock förbliva” (1917)
”Välsignad skall han också vara” (FB)
”And indeed he will be blessed” (NIV)
Återigen ser vi hur alla löften och försäkringar som ges till Abraham, och till hans ättlingar, blir halverade i klorna på Bibelkommissionen. Det är en betydande skillnad på att ha blivit välsignad som en engångsföreteelse och att ha en försäkran om att få förbli välsignad!

28:11

Jaha. I fyratusen år har Jakob haft en sten under huvudet när han sov vid Betel.

Nu har BK tagit bort den och i stället lagt den bredvid, och lyckas därmed ta bort en hel del färg från bilden som texten vill förmedla. Stenen under huvudet talar om umbäranden, om svåra förhållanden, om att vara utblottad och i trångmål. Just under sådana förhållanden får Jakob, och många efter honom, uppleva Guds närhet och uppenbarelse på ett alldeles speciellt sätt! Det finns t o m ett löfte i 1 Petr 4:12-14 om att Guds Ande ska vila över oss på ett speciellt sätt just under såna omständigheter. Stenen ska vara under huvudet, även om BK tycks anse att det är för obekvämt…

32:1

BK:s formulering, ”plötsligt råkade Guds änglar på honom”, ger intrycket av att änglarna bara så där slumpmässigt råkade stöta på Jakob. I förlängningen ger det här en helt felaktig bild av vad änglar är och hur de arbetar. Vi människor är ute och går på våra egna vägar lite hipp som happ, änglar är ute och går på Guds vägar och utför hans befallningar!
KJ: ”…the angels of God met him”
1917: ”…mötte honom Guds änglar”.
Änglarna mötte honom därför att de var sända att möta honom just där och då,
de råkade inte bara befinna sig där på genomresa!

33:10

Säger Jakob faktiskt att han dyrkar och tillber Esau?
B2000: ”Jag har ju kommit inför dig som man kommer inför Gud”.
De andra översättningarna är överens om att det Jakob säger är, att han tycker det är som att se Guds eget ansikte, när Esau tar emot honom så välvilligt…
Vi ska inte komma inför någon människa som vi kommer inför Gud! Det här är en mycket olycklig formulering!

33:20

Ett översättningsmissfoster som blandar hebreiska och svenska. Det är vad man ser vid första anblicken. ”El är Israels Gud”.
I grundtexten står det ”El Elohe Israel”, vilket kan betyda antingen ”Gud, Israels Gud”, vilket är huvudbetydelsen, eller ”mäktig är Israels Gud”. Ska man översätta enligt gängse normer ska man helst skriva ut hela uttrycket på hebreiska, med en förklarande not under, som t ex KJ, NIV och FB har gjort. Sätter man in översättningen direkt i texten, då ska man översätta hela uttrycket, inte halva som BK gör!
Varför gör man det, då? Jo, här har vi ett nytt försök att antyda att det egentligen inte var så stor skillnad på patriarkernas gudsdyrkan och omgivningens. Nere på Sinaihalvön och i västra Arabien tillbads en slags höggud, som kallades El, på den här tiden, och också senare. ”El” betyder ”gud”, men denne El är inte identisk med Israels Gud!
Lite samma fenomen som med Baal, som betyder ”herre”, alltså. Preciseras inte vilken ”El” som åsyftas kan det bli missförstånd! Den precisering som BK serverar sina läsare med sitt ”El är Israels Gud” är jämförbar med att påstå att det är Baal som är Israels herre!
Så det här är inte bara ett översättningsmissfoster, här döljer sig också en snygg glidning som ger sken av att Israels Gud egentligen bara är en stamgud bland många. Kanske vi här får en aning om varför BK väljer att lämna bort ”namn”, när det står att människor åkallar Herrens namn? Ska marken beredas för en kommande sammanslagning av världens religioner?

37:28

Mera nytänkande! Helt plötsligt är det inte längre Josefs bröder som säljer honom!

Så här låter den nya versionen: ”Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten.”

Alla andra översättningar jag har är dock överens om att det var bröderna som sa till varandra att det var bättre idé att sälja Josef än att slå ihjäl honom, och att det var de som drog upp honom och gjorde affären.
Varför fixar då BK till sin egen variant?
Jo, här har vi återigen en förebild till den kommande Messias. Josef blir förrådd och såld av sina egna för silverpengar, och överlämnad till icke-israeliter. Och messiasprofetior för BK tycks vara som ett rött skynke för en tjur.
Att Josef blev såld är inte så mycket att göra åt, inte heller att han blev förd till Egypten. Så mycket av grundtexten har inte ens BK mage att trolla bort på en gång. Men om man byter identitet på dem som drog upp honom ur brunnen och sålde honom, då är i alla fall en väsentlig del av förebilden utplånad!

41:38

Här lägger BK följande uttalande i Faraos mun:
”Finns det någon som äger Guds Ande så som han?”
Men kära vänner! Guds Ande ”äger” man inte!! Det Farao verkligen säger är:
”Can we find such a one like this, a man in whom is the Spirit of God?” (KJ)
”Finns det någon som har Guds Ande som denne man?” (FB)
Vi kan ha Guds Ande, Guds Ande kan vara i oss, Guds Ande kan vara över oss. Men går man och skriver i Bibeln att vi kan äga Guds Ande, då tyder det på tämligen luddiga begrepp om vem Gud är.

47:29 Se kommentar till 24:2,9

49:10

I det här kapitlet profeterar Jakob över sina söner.

Med kännedom om vad BK tycker om profetia är det säkrast att se noga upp!

Här i tionde versen står det så här i B2000: ”Spiran ska förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång ska han motta tribut, och folken tvingas till lydnad”.
När man jämför med andra översättningar märker man att det här inte är något lättöversatt ställe.

Men det är inte någon ursäkt för att göra som BK, och snickra till något som är taget helt ur luften!

För en sak är i alla fall klar, och det är att grundtexten talar om någon som ska komma, någon som kommer från Juda stam, någon som är en härskare – spiran tillhör honom, och någon som är en härskare av den digniteten att folken ska tvingas lyda honom. Och det är ju en tydlig messiasprofetia!

Jesus kom i sin mänskliga härstamning från Juda stam! Och förutsägelsen i övrigt passar också in.

Men allt detta har nu BK lyckats helt och hållet trolla bort, och fått det att se ut som om texten handlar om Juda i största allmänhet. Så här låter versen t ex i NIV: ”The sceptre will not depart from Judah nor the ruler’s staff from between his feet until he comes to whom it belongs, and the obedience of the nations is his”.

49:24

Här får Gud en ny titel sig tilldelad av BK: ”Israels sten”.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Andra övers, med lite mer vördnad för Gud skriver ”klippa”, eller ”rock”, eller ”kallio”. Men inte BK. För dem är Gud en sten. Nå, det hade jag nog på känn redan tidigare…

Och det var nu de allvarligare invändningar jag har mot B2000-versionen av första Mosebok. Det är klart att det skulle finnas ett och annat att säga om språket, om den allmänna klåfingrighet som tar sig uttryck t ex i en massa onödiga namnändringar, om de rena parafraseringarna som seglar iväg miltals från grundtexten osv, men det här blir omfattande så det räcker ändå. Säkert finns det också sånt som jag missat – det räcker med att koncentrationen sviktar en minut, när man gör en sån här granskning, för att man ska läsa förbi en vers man borde ha stannat inför. Så kom gärna med tips, så kan jag komplettera!

Publicerad i Bibel 2000