Jag kom att läsa en text i går kväll, en text skriven av en bekymrad broder i Herren. Han undrade bland annat om det verkligen inte kunde finnas någon slags ”frihet innanför murarna” för de folkkyrkomedlemmar, som ännu vill följa Herren.
Själva uttrycket känns omöjligt. Är man innanför murar, då är friheten en illusion. Bara utanför murarna kan sådan existera.
Ibland har jag svårt att förstå handlingsförlamningen bland dem som inser att den kurs, som Finlands allmänreligiösa institution (läs : folkkyrkan) nu håller, barkar käpprätt åt helsike.
Svårt har jag också att förstå det förnekande av verkligheten som fortfarande, trots allt som talar för motsatsen, försöker övertyga folk om att det kan vända, det kan bli reformation av eländet ännu.
Steget ut, utanför lägret, förefaller vara omöjligt långt att ta.
Är det då lutherska kyrkan som frälser? Var det biskopsmötet som blev korsfäst för oss? Alla svarar förstås nej på båda frågorna, men vad är det då som håller människor kvar bakom något de uppfattar som murar??
Vi har ju dock religionsfrihet här i landet!
Det finns ett antal redan befintliga frikyrkor att ansluta sig till, och flera av de inomkyrkliga väckelserörelserna har redan idag kapacitet att kasta loss från det drivande kyrkoskeppet och stå på egna ben.
Varför fortsätter man att med medlemskap och kyrkoskatt vara med och understöda något man vet är fel och mot Guds Ord??
Uppriktigt sagt tycker jag det börjar lukta tjänande av två herrar om det här. Vi ska ju inte gå i ok med dem som inte tror, för de tjänar en annan herre. Detta ok-gående är etablerat inom den officiella kyrkan.
Och vad tror ni händer med dem som fortsätter att gå i ok med dem som går i ok med dem som inte tror? Åt vilket håll kommer de att vara på väg, mitt i sin konservatism och förmenta bibeltrohet?
Jag fick en privat kommentar via e-post på det här inlägget. Innehållet kändes igen.
Det är både en och annan som har berättat för mig vilken kamp det har kunnat kosta att komma fram till insikt om att det lutherska samfundet inte är detsamma som Kristi kyrka, att präster och domkapitel faktiskt kan ha fel, och att man inte förlorar sin salighet om man väljer att byta samfund.
Många har också kunnat berätta om hur svårt det har varit att ta till sig att nattvard firad utanför kyrkväggarna är precis lika mycket nattvard som den lutherska varianten, och sen har vi då förstås alla de som genomlidit sömnlösa nätter när de börjat inse att kyrkans doplära är så obiblisk och orimlig som den faktiskt är.
Det är otroligt vilket grepp en institution som är så inarbetad och gammal som den lutherska kyrkan faktiskt har över människors känslor och tankar! Och inte så litet skrämmande… om man faktiskt går och inbillar sig att det ju måste vara sant om det är kyrkan som säger det, då kan kyrkan ju leda folk vart som helst!
Det gäller att minnas att det viktiga, det som ska prövas är vad som sägs, strunt i vem som säger det!