Pröva allt!

Ett syskon i Herren tog vid ett tillfälle kontakt och undrade varför jag i slutet av mötet hade uppmanat församlingen att pröva det jag hade sagt.

Hans resonemang var att eftersom de hade bett för mig i början av mötet att den helige Ande skulle leda mig i det jag sade, så borde väl saken i och med det vara klar, och jag borde då ha så mycket tro på Gud, och på Andens ledning att jag inte frågade efter någon vidare prövning av predikan.

Jag svarade som det är, att fullt så enkelt är det nog inte.

Allt ska nämligen prövas, så befaller Guds ord, och där görs inga undantag för det som framförs efter att en bön om ledning har blivit bedd för predikanten! Och det är församlingen, som ska utföra den prövningen, även om den har bett för predikanten.

 

Om predikanten tvingas fungera utan det skyddsnätet, då är han utlämnad till att försöka pröva sig själv, och det är som bekant inte så alldeles lätt att få syn på bjälken i det egna ögat. Självprövning är visserligen bra och nödvändig, och också den av Gud påbjuden, men det räcker inte med bara den.

Jag misstänker, kort sagt, att den köttsliga naturen, och den förmåga till självbedrägeri som den så gärna tillhandahåller, är något jag inte är kapabel att handskas med på egen hand, och jag är helt säker på, att Herren har menat att ordet om att allt ska prövas, alltså bedömas av dem som hör det som blir predikat, också ska gälla för det som jag för fram!

 

Jag kom att minnas ett tillfälle för några år sedan, när jag var och undervisade några dagar i Lukas lärjungaskola. När jag och eleverna började bli litet vana med varandra började jag en lektion med att litet tillspetsat säga: ”Ni är väl medvetna om att ni inte ska tro på ett enda ord jag säger!”

Mystifierade miner.

”Alltså, ni ska inte tro blint på det jag säger, ni ska tänka efter om det här stämmer med Bibeln, och invända och ställa frågor om ni inte får det att gå ihop!”

Lättade aha-miner!

Vi har som kristna ansvar för att pröva det vi får höra, vare sig det är fråga om vanlig predikan och undervisning, eller om det är fråga om budskap av profetisk karaktär!

Jag har tyvärr intrycket att detta är något som kanske inte bedrivs sådär alldeles ivrigt i församlingarna, varken i kyrka eller frikyrka.

Vi predikanter tycks ju kunna komma undan med både det ena och det andra utan att bli ställda mot väggen!

 

Jag läste en gång en bok, som innehöll ett brev som en liten flicka hade skrivit till sin far, som var vid fronten. (Tror författarinnan var Märta Tikkanen?) I det brevet skrev den lilla ”jag har varit snel”.

”Snel, snel, snel!” utropade författaren strax efter i uppgivenhet över den snällhetsmodell hon tvingats in i…

Ibland tror jag att vi har missuppfattat den kända sången ”O sällhet stor som Herren ger…”

Vi har fått det till att handla om ”snällhet stor” istället.

Vi ska ju inte vara kritiska, vi ska inte angripa någon, vi ska låta hundra blommor blomma, eller så får vi inte klaga på det den allvetande Pastorn säger och gör, för då har vi en kritisk ande, eller så får vi inte ifrågasätta något som har förleden ”så säger Herren”, för det påstås då vara synd mot Anden…

Vi tror uppenbarligen alltför ofta att vi bara ska vara snälla och tysta, och gapa och svälja vad spiksoppa som än serveras! Men detta är inte vad apostlarnas undervisning säger, och vi ska ju hålla fast vid den, inte sant!

Ifråga om lärare och lära gäller fortfarande detsamma för nutidens kristna som gällde redan för Apollos och Paulus: ”Inte utöver vad skrivet är! ”

 

Och ingen står över prövning. Även fast du har prövat en lärare, och funnit att han för tillfället är på rätt köl, så är detta ingen garanti för att han fortfarande är det nästa år! Det lär vi oss från Apg 20:28-30!

Konsekvensen av en försummad prövningsfunktion är att den onde, köttet och världen kan ösa in vad otro och förnekelse som helst bland de kristna.

Givetvis i lämpliga doser, så att folket hinner vänja sig vartefter…

Sedan är det inte bara profetian, utan också profeten, inte bara läran, utan också läraren som ska prövas. ”Av deras frukt ska ni känna dem” säger Jesus i Matt 7. Inte av begåvningen, inte av talförheten, inte av kunskapen, inte av nådegåvorna, utan av frukten, av karaktären! (Jfr Gal 5:22 och 1 Kor 13)

Annars kommer fältet att vara fritt för maktmänniskor, och för den sortens herdar som skaffar sig egen vinning på fårens bekostnad.

 

Den yttersta konsekvensen av utebliven prövning är att vi förlorar evangeliet, och blir med Svarte Petter på hand i form av en ”kristendom light” som består av en del denna världens väsende – som vi ju inte skulle anpassa oss efter! – en del religiöst vitmålat stoff från Freud och Jung och Rogers, och en del lämpligt”snälla” bibeltexter, som kan användas för att ge den rätta touchen åt det hela.

När prövningen går förlorad går omvändelsen förlorad går helgelsen förlorad går efterföljelsen förlorad!

 

”Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än bo i de ogudaktigas hyddor”

Så står det skrivet.

Man blir kanske inte så omtyckt i dörrvaktarfunktionen – det kan säkert alla ordningsmän och portierer intyga – men utan den blir det kaos och fördärv.

De församlingar, som har herdar som inte försummar sitt ansvar att pröva allt och skydda sin församling från direkt skadliga influenser, besparas mycket ont!

De enskilda kristna, som med hjälp av t ex den enkla trosregel vi har i den apostoliska trosbekännelsen gör det till en vana att pröva det som erbjuds, kan slippa mycket smärtsam förvirring.

Tro mig, jag vet. Jag har suttit med tillräckligt många lurade och förvirrade människor, som aningslöst har följt med det ena eller andra andliga vindkastet utan att pröva det som sägs.

”Släck inte Anden, förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont!” 1 Tess 5:19-22

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg